Hallå! Har inte hittat någon motivatipn till att skriva här riktigt. Kännas som att allt står still och att det inte händer något. Vi har fortfarande inte fått några svar eller vet vad som ska hända. Det är nu tre veckor sedan Alicia gjorde lumbalpunktionen men det känns som en evighet. Tiden sedan dess har gått så otroligt långsamt! Hoppas verkligen vi får veta något nu snart.
Jag har haft lite chans nu att få vara för mig själv och få gjort saker som tynger mig. Jag hinner få tänka mina tankar och redlektera lite. Känna efter hur jag mår. Men det är jobbigt. Har fortfarande inte börjat kunna gråta riktigt. Känner mig så blockerad i hela kroppen. Försvarsmekanism väll. Men jag är en aning piggare i alla fall. Jag mår inte bra men genom att få fem timmar för mig själv så lyckas jag samla lite energi och orkar leka med tjejerna sen. Alicia älskar ju förskolan så där är inga problem, Wilma går det bättre och bättre för. Hon börjar gråta när vi ska ta på oss och gå dit. Sen är det en kamp att få dit dom och när man går där ifrån är man helt slut igen. Det tar emot att hon är så ledsen ibland och så ska jag gå hem själv. Lättare när man har ett jobb man ska iväg till. Men nu går det ju bra resten av dagen så därför kan jag släppa det när jag kommer hem. Hon behöver den stimulansen och hon har kul men de andra barnen. Och jag behöver min paus.

Idag har Robin tagit ledigt från jobbet så vi kan ha en familjedag. Vi tänkte åka pch bada någonstans. Ska bli mysigt med lite tid tillsammans:)