Ikväll fick jag ett stort behov av att skriva av mig lite igen. Läget har varit lugnt hos oss länge. Alicia och Wilma mår bra. Alicia kämpar på med sina mediciner än men mår bra under tiden...

Men Alicia har haft hosta som kommer mer och mer. Hon har haft den länge men jag har trött att de är infektioner som avlöser varandra. Men nu sista veckorna har oron växt.. oroade mig för att de va bakterier, något som fastnat och försökte hålla oron där. Fått svar på några prover men de visade inget. Nu väntar vi på allergiprover också. Astmamedicin har hon fått men det hjälper inte.. och nu ikväll när jag skulle lägga mig så slog oron på ordentligt.. tankarna har ju funnits där men nu kan jag inte slå bort dom  mer. Tänk om hennes sjukdom satt sig på lungorna!! Jag gråter o får panik, försöker att va lugn men hur är man det.. när allt tar över? Jag vet att det kan va tusen andra saker men det lugnar inte mig längre. Denna ständiga oro kommer jag alltid leva med så fort något är fel. Sjukdomen kommer alltid lura i ett hörn... i morgon bitti ska jag ringa läkaren i Lund igen och förklara hur orolig jag är och kräva en röntgen nu. Jag kan inte vänta o se mer för det blir inte bättre alls. 

 

Det är en av de svåra sakerna med allt det här.  Jag känner mig så ensam i min oro. Jag upptäcker symtomen först och observerar.. observerar varje liten sak tills jag har all fakta och sen försöker jag själv komma på vad det kan vara. Detta ofta innan jag ens nämt min oro till någon, det sker lixom omedvetet alltid. Robin och jag är helt olika där. Han behåller sitt lugn i alla situationer och tror aldrig det värsta. Känns som att jag är så orolig av mig och alltid tror det värsta.. men det gör jag nog bara när magkänslan säger mig att något är fel. Och det gör den nu!:/ 

 

Hoppas att kunna bli lite lugnare efter kontakt med läkare!