är jag bara knäpp??
I morgon får vi besked på lungröntgen (se tidigare inlägget). I går fick Alicia prickar på händerna och hon kliar sig väldigt mycket i hårbotten. Har såklart luskammat noga men ingenting. Och då sätter tankarna igång.. prickar på huden samt klåda i hårbotten. Det känns ju igen allt för mycket. Alicias sjukdom började ju med utslag, typ som skorv, i hårbotten som hon kliade sönder så hon va helt röd och hade massa sår i huvudet. Va så hemskt att se henne så... andra gången hon fick tillbaka det började med utslag i hårbotten igen och hon kliade.. det blev mer och mer och tillslut va magkänslan rätt att sjukdomen va tillbaka.
Nu vill jag verkligen få njuta av att hon varit medicinfri i en månad men det går inte. Det är hela tiden något nytt att oro sig för. Detta tycker kanske många att jag är onödigt orolig över och läkarna kan säkert inte alls se något. Men jag ser... jag ser att huden är lite smårodnad och små små knottror och prickar. Jag kan inte sluta tänka på vad de innebär. Förhoppningsvis ingenting men fan vad orolig man kan vara. Alla säger att jag måste lära mig att hantera oron, men hur ska man göra det?? Det är det mest dyrbara jag har, mina barn! Klart som tusan jag kommer oroa ihjäl mig efter allt vi varit med om. Det sitter så inne i minnet och är inte bearbetat än... de kommer upp som en käftsmäll vid varje ny sak som kommer upp.
Jag skulle ha denna hösten till att bearbeta mina känslor och hinna samla mig lite innan det är dax för skolan. Men när nya saker kommer upp är det väldigt svårt. Jag känner att det är så mycket olika saker som ligger orörda och inte alls bearbetade.. det ligger och pyr och jag går in i min bubbla för att kunna hantera det. Det känns som att hela min kropp är på paus... den vaknar lixom inte riktigt. Va likadant första behandlingsomgången. Efter Alicia var klar med behandlingen lyckades jag komma ur bubblan lite och kroppen svarade... Jag gick ner i vikt rätt enkelt då. Nu är det så trögt... känner mig aldrig pigg längre.. alltid som en dimma omkring mig på något sätt och kroppen pausar. Den bara lägger på kilo för varje tugga jag tar oavsett vad jag äter känns det som. Nu försöker jag väcka liv i den och träna och äta rätt. Nu vill jag ur min bubbla!! Jag kan inte må såhär längre utan hoppas att det ska bli bättre snart.
Vet egentligen inte vad jag vill ha sagt med inlägget mer än att jag vill själv ha dokumenterat hur jag känner och behöver få det ur mig!
många verkar tro att oron nu lägger sig. Jag vet att jag tjatar om det men vill verkligen göra det tydligt att det är nu det börjar. Nu är det så mycket känslor så man vet varken ut eller in.. Men jag är nöjd bara ni förstår att allt inte är över och superbra än! Jag önskar att det är det men vi är inte där riktigt än...
Kommentarer
Trackback
