Klockan är fem på morgonen.. dom andra sover men jag har börjat sova sämre och sämre. Ryggen värker och tankarna snurrar runt. Jag känner att jag faller mer och mer och jag hoppas det kommer något som kan vända detta nu snart. Just nu händer ingenting med sjukhusvärlden. Vi har inte varit där på ett par veckor tror jag. Vi lever verkligen i lugnet efter och innan stormen. Man vill njuta av det men det är så svårt, man vet att precis när som helst slår det emot en och det är dax att börja kriga. Nu ska man bara vara. Men det är så himla svårt. Alla andras liv fortsätter ju som vanligt. Alla har sina jobb, skola, träningar, resor och liknande medan jag pausat allt och står här. Det är kontigt hur man kan ha så många nära och kära omkring sig som gör mycket för en men ändå känna sig så friktansvärt ensam. På något sätt känns det som att även Robins liv fortsätter som vanligt. Men han är ju tvungen att jobba och jac vet att han mår dåligt han också. Det blir bara så konkret ibland att det är bara jag som pausat och står här och ska ta tu med alla dessa saker igen. Att ha hamnat ikläm med försäkringskassan för att jag skulle ha studerat och att jag inte har något jobb gör det ännu värre. Hela tiden grämer det mig att jag inte vet om vi får någon ersättning eller inte. Vet inte vad jag har rätt till, varken vab eller min egen sjukskrivning. Önskar man bara kunde ringa och fråga men dom ska ju handlägga ärendet och det tar sådan tid. All den tiden som ska vara lugn nu, den går åt att oroa sig för sådana saker. Känns som att allt hänger på mig. Att jag måste ringa hit och dit och ha koll på alla regler och liknande. Och det är ju ingen som kan göra det för en man det är så energikrävande.
Nu känns detta som ett väldigt negativt och gnälligt inlägg och privat också. Detta är verkligen att blotta mina känslor men jag vill samtidigt att ni ska få veta hur det faktiskt är. Vi kan verka starka men vi har inget val. Allt tar emot och jag skriker så inombords.