Vet egentligen inte vad jag ska skriva om, känner att jag behöver få skriva av mig men vet inte om vad. Vi vet inte mer förrens på måndag... i morgon är sista dagen innan vi lever med cellgifterna igen. Sista dagen innan mardrömen börjar om. Och vad ska vi göra? Ingrt speciellt. Lite fixande hemma och träffa familj. Ha en lugn söndag. Förra helgen gjorde vi så mycket så vi har lixom gjort allt det där nu. Nu ville vi bara få vara denna helgen, njuta av att barnen mår bra och orkar leka med varandra. Att vi får vara tillsammans.
Jag tycker att förra gången med cellgifter gick väldigt enkelt. Minns knappt det som var jobbigt. Vi fick en familjedag tillsammans var tredje vecka och åkte till lund och kunde bara fokusera på Alicias behov. Leka med henne en dag. Jag glömmer bort allt det andra.. hur hon skrek varje gång nålen skulle sättas, hur hon bad oss om att få slippa, att hon inte ville mer. Hur jag fick hålla fast henne många gånger medan olika saker skulle göras. Hur vi fick åka in akut mitt i nätterna med hög feber. Oron för minsta smitta, hostar någon bredvid en så kryper paniken på en direkt. Alla röntgen, provtagningar, sövningar.. jag vet att det har hänt. Det har satt sina spår på djupet på oss alla. Det förföljer mig omedvetet varje dag och jag blir påmind av olika saker. Dofter, ljud, färger eller annat kan göra att det kommer tillbaka. Men man ska överleva, kroppen går in i överlevnadsinstinkt och trollar bort det negativa lite och puffar upp det positiva lite. Inte tillräckligt för att jag ska glömma men för att klara av det. Det känns okej just nu. Jag är lite nyfiken på hur hon kommer att må denna gången. Kommer hon må illa, ha ont, infektionskänslig, tappa hår, sår, aptiten? Hur kommer allt att bli? Det är skönt när man är i det för då vet man.. samtidigt som man bryts ner sakta för varje motgång. Man oroar sig hela tiden. Det är inte så att man oroar sig för de små sakerna.. det är om livsviktiga saker. Livsavgörande... alicia har aldrig varit riktigt dålig och det är jag så tacksam för. Men jag har oroat mig många gånger för att hon skulle kunna bli det. Det är ganska skönt att vara så blokerad i sina känslor. Jag kan få ett besked utan att tårarna kommer. Jag kan prata med Alicia och andra om det utan att gråta. Jag kan få ventilera och förbereda oss. Men det känns som att jag väntar på ett bombnedslag.. och jag hoppas det kommer vid "rätt" tillfälle så jag inte är själv med båda barnen.

På måndag börjar vi med kortison också. Robin ska vara ledig hela nästa vecka. Sen får vi se. Fasar för att vara hemma själv när hon går på kortison, jag vet hur det kan vara. Jag har inte tillräckligt med energi för att orka hantera det själv. I fyra veckor ska hon ha kortison. Sen vet jag inte mer. Vi har i alla fall bestämt oss för att ta hand om oss mer denna gången. Förra gången körde vi på och Robin jobbade vad han kunde. Hade vi varit inne på sjukhuset på natten så kunde han åka till jobbet om vi hunnit hem innan han måste åka. Vi ska inte köra på så längre. Nu ska vi orka tillsammans och ta vara på oss. Vi har inte samma utgångspunkt som vi hade förra gången så vi får anpassa oss nu. Blir nog fler dagar hemma än sist. Då var Robin ledig på behandlingsdagen men sen jobbade han igen. Det var ju då Alicia mådde dåligt och vi egentligen behövde vara två. Att ta hand om Wilma och Mogge de dagarna också var tufft.

Nu ska jag krypa till sängs..hoppas på en bra natts sömn. Alicias medicin för diabetes är inte i fas riktigt och hon vaknar ofta på natten vilket gör att man sover sämre. Men nu ska jag smyga i henne en tablett så bör det räcka hela natten!