Just nu sitter jag ganska söndergråten under en filt i soffan. Precis sett klart barncancergalan.. vilken skitsjukdom det är! Jag blir så ledsen när jag ser alla drabbade barn. Att se barn jag träffat på tv av en sådan orsak är sjukt. Dessa små kämpar! Dom är mina stora idoler. Gråter över andras sorg och inser samtidigt att man är själv mitt i detta. Även om Alicias inte klassas som cancer så är det ju samma behandling och allt. Vi har lixom precis varit på barnonkologen i Lund, sett cellgifterna sprutas in i vår lilla tjej på tre år, fått information om saker jag inte vill att min dotter ska ha risk att drabbas för, hur man försöker förebygga vissa saker med cellgifter för att minska risken att hon ska drabbas senare. Kommer detta någonsin ta slut? Ska vi alltid leva såhär, kommer vi ha en frisk liten Alicia efter detta året? Vi vet ingenting och det skrämmer mig så fruktansvärt just idag. Oftast tänker jag inte såhär och jag brukar tänka att Alicia absolut ska klara detta, hon har bara en tuff väg att gå. Och så är det men vissta stunder slår det på... vad vi faktiskt tacklas med. Det är ingen enkel sjukdom hon har. Skenet kan verkligen bedra för träffar man henne kan man knappt ana att hon är sjuk och hon är en så positiv tjej. Det gör ont i hela kroppen när man känner såhär!! Jag hatar det såå! Svårt att ta in att vi precis gått igenom ett år av cellgifter och att vi fick 6 månader innan återfallet kom och att vi nu står här igen och har gett första behandlingen av många. Hon fick nya pärlor till sitt supersnöre som jag redan nu tycker är för långt, hur många kommer hon ha efter denna behandlingen? Och vilka pärlor kommer hon att ha fått och vad kommer de innebära att hon gått igenom? Som ni förstår har man så många frågor, de flesta av alla frågor man har kan inte besvaras...

Behovet av att få skriva av sig var stort ikväll. Tunga känslor att drabbas med men jag måste få ur mig dom så jag kan gå vidare. Det är tankar jag aldrig kommer orka formulera utan att bryta ihop utan får skrivas ner.

I vilket fall så har denna dagen gått bra med tanke på vad vi gjort. Alicia har tagit det väldigt bra. Ett par gånger hon blev lite ledsen men gick att trösta rätt snabbt. Under läkarsamtalet blev hon plötsligt ledsen och ville inte mer. Vi fick ta en matpaus och komma tillbaka senare och då gick det bra igen. Vad är det för tankar som snurrar i hennes huvud? Hur ser hon på det hela? Hur mår hon? Hon är så liten så det är svårt att veta. Men hon är tillräckligt stor för att förstå att det är allvar och inget kul... hon lyssnar och tar in. Hon kan ord och begrepp man inte ska kunna i den åldern. Vi läser böcker om cancer och cellgifter här hemma. Hon känner igen sig allt för mycket och det är tungt. Hon ser det på ett helt annat sätt än mig och det är så skönt. Hon får mig att orka och känna hopp. Hon är glad och pigg, varför kan inte jag vara det?? Men hon sprider så mycket glädje här hemma och det är så kul att se henne och Wilma leka tillsammans. Alicia blev snabbt speedad av kortisonet hon fick och det tyckte Wilma va jätteroligt. Som dom har busat och skrattat ikväll, tills Alicia kröp upp hon mig och pustade ut och sa att hon va riktigt trött nu. Det tog på krafterna men det gav oss nog alla lite energi ändå allt det skrattet

I morgon ska vi till Helsingborgs sjukhus och få mer cellgifter. Ska ges nu till torsdag denna vecka och det ska hon ha var tredje vecka i 6 månader. Sen gör vi undersökningar och de tar ställning till om 6 månader till behövs. Lät på läkaren som att det troligtvis blir ett års behandling så i ställer in oss på det. Hellre bli positivt överraskad ju.

Nu ska jag lägga mig med så många känslor i kroppen. Känner mig helt tom och tung på samma gång... hoppas barnen sover gott inatt för sömn behövs nog nu!