Så är det äntligen gjort. Det var en jobbig dag, framför allt för Alicia. Hon ville inte alls och så fort någit skulle göras så protesterade hon. Rejält också. Och jag förstår henne. Hon har gjort detta tillräckligt och skulle ju vara färdig med det. Hon grät så när dom skulle sätta dit nålen i porten och det kändes som ett övergrepp på henne. Men de måste göras och hon satt still i alla fall. Sen fick vi vänta lite men det tog bara någon timme sen var det dax att komma upp till operation. Hon tyckte det var kul att åka sängen dit. Men när vi va framme och jag fick på mig kläderna jag va tvungen att ha på mig så ville hon inte mer. Men hon hoppa upp i min famn och jag bar in henne. Jag har gjort detta några gånger nu men det är fortfarande lika jobbigt att bära in sitt barn i operationsrummet och mötas av all personal i gröna kläder och den där kala bänken hon ska ligga på. Vi satt och prata och jag höll henne i min famn när hon somna. Sen var det bara att vänta. Det är en hemsk väntan medan ens barn är sövd. Man vet aldrig vad som händer. Nu tog det en timme nästan och det kändes som en evighet. Dom trodde att det skulle gå väldigt fort så när det dröjde så ringde personalen för att fråga så allt gick bra utan att jag bett dom. Det var så skönt att få höra att det gick bra och att det bara tog lite tid att tvätta rent och sådär. Jag har suttit förr och väntat och sedan fått veta att det var för att dom hittat en tumör. Nu var ju inte detta en sådan anledning till att hon sövdes men känslorna kom tillbaka till mig. Det var så skönt att få komma upp till henne på uppvaket. Men att mötas av denna synen är ju inte så kul. Min lilla lilla tjej!

Ville bara ta upp henne i min famn men jag fick snällt sitta och vänta tills hon vaknat. Sen vakna hon med ett ryck och kom över till mig. Fick lite saft och en glass. Men efter att ha ätit lite på glassen så fick hon lite panik. Ville ha bort att och ville gå därifrån. Hon skulle till sin pappa. Vägrade va hos mig och det va inte lätt att ha kvar henne. Hon hade dropp fortfarande som va tvunget att kopplas bort. Dom fick kalla dit robin så blev hon lugn en liten stund men sen fortsatte det. Hon fick gå från uppvaket då hon vägrade åka sängen eller bli buren. Sen fick vi inte röra henne eller prata med henne när vi kom tillbaka heller. Hon ville bara få vara ifred. Drog av sig förbandet hon hade och vi hade ingen chans att få på det igen eller kunna lugna henne. Så hon fick cykla och vara ensam en stund så lugnade hon sig lite när jag frågade om hon ville ha en klubba och se på tv. Sen gick det bra igen. Men så hemskt det är när hon stöter ifrån alla och man bara står och ser på när hon skriker och är ledsen.

Jag hoppas så att vi får bra besked nu så vi slipper göra fler undersökningar. Bara tanken på att hon ska behöva gå igenom fler behandlingar skrämmer mig så. Låt nu min tjej få vara frisk och va full med energi!!

Efteråt åkte vi till center syd för att äta lite mat och hon skulle få välja en present. Satt på McDonalds och hon läser på juiceflaskan " här står att jag är frisk mamma" säger hon till mig. Jag blev helt paff och tagen. Hon förstår så mycket om varför vi gör detta. Hon är också rädd och jag vet inte hur jag ska hantera det. Hur hjälper jag henne på bästa sätt när jag själv är så tagen av allt. Men jag försöker och tillsammans med Robin så fixar vi det. Hoppas bara inte att detta är början på en andra lång resa utan att detta bara ska skrämma oss lite och att vi får återgå till vår vardag igen!

Läkaren trodde vi skulle få svar ganska snart så nu väntar vi på att dom ska ringa inom närmsta veckan!