Vi fick ju äntligen veta att Alicia är färdigbehandlad. Ni är så många som har hejat på henne och stöttat oss i denna resa! Vet inte hur jag ska kunna tacka er alla. Både nära och folk som inte alls är så nära har hört av sig och det värmer verkligen. Nu ska vi försöka smälta detta och låta känslorna sjunka in. Jag trodde att jag skulle känna en helt enorm glädje den dag jag fick detta beskedet. Den glädjen kände jag när vi var nere i Lund för sista behandlingen. Då var jag så glad och lättad. Tyvärr infinner inte sig den känslan riktigt än. Det är den jäkla oron som tar över igen. Den tar över allt ibland. Det tar tid att tränga undan den och när jag väl lyckats göra det så kommer oro för något annat. Nu kan jag inte släppa att tumören i höften inte har förändrats på dessa senaste fem månaderna. Varför?? Trots behandling så ändrades den inte. Hur ska den kunna läka nu utan behandling... dom säger att nu har den fått en kick och att kroppen kommer självläka nu. Men samtidigt så svarar dom aldrig på frågor jag har som inte är positiva. Då får man enbart som svar att det tar vi då i så fall. Och ja jag förstår dom men det är frustrerande. Vet inte hur jag ska kunna kontrollera känslorna nu till nästa röntgen. Ha varit väldigt lugn och räknat med att så länge hon är under behandling så minskar den i alla fall lite.