Dagarna går och denna vecka innan nästa behandling mår Alicia bättre. Det är då jag får lite tid för mig själv, tid att tänka mina egna tankar i lugn och go en liten stund. Tid att göra saker och vara effektiv. Allt sådant jag inte hinner annars. Men vad händer? I fyra dagar har jag hamnat i soffan några timmar..lyckas knappt ta mig upp för att göra något. Tänker att det hade varit skönt att få städat men energin finns aldrig där för att orka ta tag i det. Idag är kroppen väldigt tung, huvudet värker och lite smått illamående när jag är uppe. Fryser så vill bara ligga under filten och sova i hundra år typ. Vet inte om det är något på g eller om det bara är en sådan dag. Såg ett inslag på tvn om depression och tecken på det. Kände igen mig i allt för många punkter. Men hur ska man själv veta om man är deprimerad, bara lite nere och hängig eller utmattad. Jag känner mig inte som förut. Inte alls lika glad och pigg. Men så har jag ju två små barn. Bara det är ju tufft. Sedan en som är sjuk.. det hade varit konstigt om jag inte varit trött. Men det hjälper mig inte så mycket. Lika trött ändå och får inte gjort något. Jag har såklart bra dagar men oftast när jag gör något så längtar jag efter att få lägga mig i soffan. Även om jag kommit iväg på lite roliga saker nu så inser jag att jag är för trött för det. Vid sju sitter jag och gäspar och kollar klockan resten av kvällen. När det känns okej tidsmässigt så smiter jag iväg och tackar för mig. Är sedan helt färdig i dagar efter. Och ändå har jag längtat efter att komma iväg.

Jag vet vad jag borde göra för att må bättre men det är svårt när man inte orkar. Behöver träna och vara aktiv. Vill inte vara så här tjock, vantrivs med mig själv varje dag men orkar inte bry mig. Jag gör allt för barnen, finns där för dom och det tar så mycket energi just nu. Att jag har några kilos övervikt gör mig inte till en sämre mamma.. men jag mår själv sämre. Sen är det ju sämsta månaden att sätta igång på. December är ju full med mysfika, bak och mat.
Min tanke är att sätta igång efter julen som så många andra. Men jag måste hålla igång det denna gången. Får inte falla så här långt ner... mår jag dåligt så tröstäter jag vilket såklart sätter sina spår..

Men jag tror inte att enbart träning hjälper heller. Jag har nog en del att jobba med och ta tag i. Som att gå till någon att prata igen. Men det tar ju energi att hitta någon som känns bra att öppna sig för. Någon som vågar öppna mig. Inte bara ställa de ytliga frågorna så jag kan säga alla inövade repliker.

Behövde få skriva av mig. Brukar hjälpa ibland. Ibland bättre än att prata med npgon för här är det enbart jag som skriver vad jag tänker på. Men så tar det stopp för jag börjar tänka på att ni läser ju detta. Men lite är bättre än inget.