Förra inlägget fick mig att tänka tillbaka. Det gör jag ofta men jag försöker mest att se framåt. Men ibland går tankarna inte att stoppa och när jag kollar igenom min instagram eller läser i bloggen så kommer tårarna. Ibland bara far det över en och det är så blandade känslor. Mest tacksamhet för hur bra och pigg hon är just nu. Men även riktig ilska över varför detta skulle ske. Varför just min älskade lilla tjej. Jag tror faktiskt inte att mina känslor är med mig alltid riktigt. Jag är nog i en bubbla hela tiden och jag tror att det kommer ta lång tid innan jag förstår vad vi faktiskt går igenom. Många gånger tänker jag att det inte är så farligt. Men hon får ju cellgifter, vi är på canceravdelningen för barn, hon är faktiskt allvarligt sjuk hur svårt det än är att förstå. Det är bara det att hon är så grym! Hon tacklar detta så bra och är en riktig kämpe. Därför kan man lätt glömma bort vad hennes lilla kropp går igenom! Att hon är känslig och lite svängig i sitt humör är inte ett dugg konstigt. Hon är så stark att vi glömmer, tror både vi och ni gör det. Jag tror inte att när ni träffar alicia att ni tänker på att hon är sjuk, utan att hon är som vilket barn som helst. Det är nog mest vi som påminns ständigt om det. Mediciner som ska tas ofta, varje vecka åker jag för att kolla hennes blodvärden, all oro för infektion så fort någon hostar... jag vet inte längre hur jag ska tackla dessa känslor. Är det ens okej att vara ledsen när hon är så pigg. Behöver jag prata av mig eller är det en småsak... läkarna sa att vi var i en krissituation, är den över eller är vi det fortfarande? Jag vet varken ut eller in egentligen men jag ska lägga mig nu för känslorna blir för starka.. I morgon känns det nog bättre för då vaknar jag upp till två pigga och glada tjejer som brukar göra att jag är tvungen att kämpa på!♡