Alicia somnade i min famn ikväll och jag satt länge och höll om henne hårt! Att se min söta lilla tjej ligga och sova så gott och så vet man att cellgifterna jobbar på för fullt och ja undrar så om de blir några biverkningar denna gång. Man vet ju aldrig från gång till gång hur hon kommer att må. Än så länge har vi haft tur! 

Men herregud vad hon är duktig där nere. Tar för sig, leker, sitter själv när läkaren kollar igenom henne, när de tar bort nålen och droppet. Hon behöver inte vara så duktig men man ser att hon blir stolt själv och tycker det är spännande. Hon blir så glad när hon ser läkare eller sköterskor som hon känner igen. Dom har gjort ett väldigt bra jobb som lyckats få henne att tycka det är så kul och jag vill gärna tro att vi också deltagit i det. 

Wilma är nu dubbelt så gammal som när alicia blev sjuk. Halva hennes liv har vi levt med detta. Jag har redan börjat glömma hur det var innan.. att inte leva med denna ständiga oro (förutom den man alltid har för sina barn). Vi stötte på tre olika läkare. En som vi hade den dagen vi först kom ner till onkologen. En vi hade när vi fick denna diagnos och som informerade oss lite om behandlingen. Och en som vi haft från början av behandlingen. Alla tre tyckte hon såg pigg ut, att hon hade utvecklats och var mer framåt och alert nu. Så skönt att få höra!! Har sagt det innan men det kan inte sägas för ofta! Hon ska kicka skiten ur denna jäkla sjukdom och sen vill vi aldrig mer se den!!!!

Suddiga bilder men de får duga.  

Vår lilla tjej har varit pippi hela dagen och vägrat ta av sig västen!:) men det blev populärt på sjukhuset!