Natten till måndagen den 28 januari vaknade jag till vid tre tiden. Hade lite ont bak i ryggen men inte mer än att jag kunde somna om igen. Vaknade vid nio tiden och hade då en liten blödning. Tänkte att nu händer det nog något inom en veckas tid i alla fall så jag kanske slipper igångsättning. Hade fortfarande som lite mensvärk bak i ryggen men inget som gjorde vidare jätteont. Älsklingen gick till jobbet och va beredd med telefonen. Jag tog mogge och gick ut på en promenad i hopp om att det skulle sätta igång ännu mer. kom hem och försökte vila lite vilket självklart inte gick. Det onda ökade lite men fortfarande inte så farligt. Sa inget till Robin utan jag satt och väntade till han kom hem. Vid tre tiden hade värkarna ökat och jag hade då klockat dom ett tag. De gick från oregelbundna till regelbundna med tio minuters mellanrum. Tänkte att nu är de bara en timme till Robin kommer så det är inte lönt att ringa hem honom. Smärtan ökade och en del värkar andades jag igenom lite lätt... När Robin kom hem va de lite tätare och jag tog en dusch så man hade det gjort. Robin hjälpte mig att klocka värkarna men jag trodde fortfarande inte att det verkligen va dax. Va så säker på att det bara var falska värkar. Vid fem bad jag Robin att laga mat ifall vi skulle behöva åka in. Tio minuter senare ber jag honom att skynda sig med maten och äta upp medan jag står i badrummet och andas genom värkarna. Vid halv sex tiden kommer värkarna med 3-4 minuters mellanrum och jag ringer förlossningen som säger åt mig att komma in när jag inte står ut mer hemma.. Robin fick bråttom att packa ihop det sista och vi åker in. I bilen tycker jag fortfarande inte att det gör så ont som alla säger och är därför säker på att dom kommer skicka hem mig igen. Det va ju inte dax nu väll?

Vi kommer in till förlossningen vid sju tiden och jag får lägga mig med CTG i en halvtimme. Under tiden som jag ligger där börjar jag få frossa och frysa extremt mycket. Barnmorskan kommer in vid halv åtta och då är jag öppen tre cm så vi fick ett rum och jag inser att jag inte kommer bli hemskickad. Säger till Robin att nu har vi en lång väg kvar för att tre cm inte är mycket och det kan ta lång tid.
Vi kommer till vårt rum och jag får ligga i ca 40 min till med CTG då bebisens hjärtfrekvens är lite för hög. Under dessa 40 min ligger jag och skakar så som jag fryser och mår riktigt kasst. Andas igenom värkarna som nu är väldigt täta. Säger att jag mår riktigt dåligt och mår illa och barnmorskan tror jag fått något virus då det går mycket skit nu. Jag ber om två panodil i alla fall och de fick jag. Börjar få panik och kan inte ligga still längre. Ber dom plocka bort ctgn vilket dom motvilligt gör för att jag måste på toaletten. Det känns ju som jag ska skita på mig och orden maginfluensa dyker upp i huvudet på mig. Jag va ju bara öppen tre cm och då ska det inte kännas så. Nu har jag så ont att jag knappt kan ta mig från toaletten och det är ingen paus mellan värkarna. Personalen har insett att jag inte kan ligga ner mer och jag får in ett gåbord som jag kan stå mot och återigen kopplade dom upp CTG.
Nu va det snart personalbyte och jag blev tillfrågad vad jag ville ha för smärtlindring när det blev dax. Tänkte att om det gör så ont nu hur ska det då bli sen?? Så jag svarar ge mig allt ni har.. "okej då säger jag det till nattpersonalen" svarar hon och går.

När dörren stängs så blir det ett väldigt tryck där nere som inte går att stå emot och jag bara måste krysta. Robin är nu på toa och när han kommer så säger jag "antingen bajsar jag på mig nu eller så är det krystvärkar". Efter ett par till så ringer vi på klockan och bm kommer in. Förklarar att jag måste krysta och hon ser chockad ut! "ja för en del går det ju snabbt, du kanske är en av de få. Lägg dig ner så ska vi kolla". Lägga mig ner? Hur fan då? Jag kan knappt röra mig. Sliter bort ctgn och får hjälp i säng. Konstaterar att jag är fullt öppen och ett huvud är på väg, bara till att börja krysta... Mitt i personalbytet och fyra andra som föder barn. Tillslut hittar hon någon som kan avlösa henne och vi sätter fart. Jag ber dom hålla koll på Robin som har lätt för att svimma men han stod lugnt vid min sida och stöttade mig!

Jag befinner mig nog i en väldig chock och hänger inte alls med i vad som händer.. Tänker bara att shit vad det går fort jag nu kommer jag säkert spricka en massa (vilket jag inte gjorde). Får tillslut lustgasen framkastad och hinner använda den för att skrika i. Känner mig så frustrerad så det va skönt att få skrika ut lite! Dock tycker jag inte att lustgasen hjälpte alls mot smärtan så jag andas sidan om den och skriker i masken bara. Efter en stund av en jäkla smärta och kämpande fick jag 21.53 upp världens finaste bebis på magen!! Känslan är som alla säger helt obeskrivbar och man kan inte förstå det. Tittar på hjärtat bredvid som står med tårar i ögonen och ser jättelycklig ut! Frågar vad det blev och vi får själva titta efter. En flicka, världens finaste flicka!

Först nu hinner Robin få upp kameran och vi får en stund själva med henne. Så mysigt att få sitta tillsammans med familjen och bara njuta och försöka förstå vad som har hänt. Vi får in fika, jag får ta en dusch, Robin klär henne och sedan får vi komma till vårt rum.
Först har vi ringt familjerna och berättat och kan ju säga att min familj blev väldigt chockade när de gått så fort!:)

Robin va helt underbar under hela tiden och ett väldigt bra stöd! Kan inte vara lätt att va den som sitter sidan om och bara stötta! Skönt att det gick fort men jag hade gärna haft lite mer tid för att hänga med, få paus mellan värkarna och kunna förbereda sig lite.. Hade ju inte varit fel att hinna få lite mer smärtlindring än två panodil heller men nu har jag gått igenom det och det gör ont som fan men det är inte värre än att man tar sig igenom det. Och så värt det när man får sitt barn!

Kan fortfarande inte förstå det och nu är lilla Alicia 17 dagar gammal och ligger här och sover på min bröstkorg! Den kärleken jag känner för denna lilla tjej är helt otrolig! Älskar dig så mycket <3