Vad är fel??
Nu kom behöver av att skriva av mig igen och det brukar ju betyda att saker börjar bli för jobbigt att hålla inne med..
Alicia har varit tröttare på sista tiden. Över påsken var hon väldigt trött och vi fick åka hem från bla badhuset för att hon inte orkade vara där mer. Tempot fick dras ner ordentligt och hon blev trött av saker hon orkat med tidigare. Hon älskar ju förskolan och vill helst vara där från 7-17 om dagarna men nu sista veckorna så orkar hon inte och hon vill hem tidigt. Med massa andra små konstiga symtom som dyker upp och försvinner igen så gör det mig orolig. Det känns som att något är fel men jag vet inte vad. Vi har varit på vårdcentralen men där visste dom inte vad som var fel så blev skickade till extra kontroll i Lund och var där igår. Fick svaren idag men de visade inget konstigt vilket såklart är väldigt skönt. Men magkänslan säger mig ändå att det är något men jag vet ju inte vad än... tog allergiprover också men inget sådant. Så vi ska avvakta och se några veckor. Den 21:a maj ska vi ner till Lund och Alicia ska göra MR på hjärnan som hon gör var tredje månad så vi ska se hur hon mår då. Hoppas det vänder och att hon blir pigg igen.
Men hur ska man hantera känslorna när det blir såhär? Jag får lite smått panik och gått med illamående sen igår.. känner hur hela kroppen spänner sig och går in i försvarsställning och alla känslorna blir som blockerade. Jag vågar knappt känna efter för vet att jag säkert bryter ihop då.
Tror inte så många är här inne och läser regelbundet längre så detta skriver jag mest för min egen skull för att kunna gå tillbaka och minnas.. man glömmer så fort. Sen är det ju skönt att få det ur sig också!;)
äntligen lugnt!
Alicia är bra igen. Utslagen har lagt sig och febern är borta. Vet inte vad det var som va fel men säkert något virus!
Så nu har det faktiskt varit bra i några dagar med oss alla så det är jätteskönt. Nu försöker vi få fixat med det sista som ska göras innan resan. Vi kommer ju hem den 22:a december så vi vill ha allt inför julen klart innan vi åker.
Det ska bli så härligt att komma till thailand. Det har varit så långt borta för oss länge att resa men äntligen kan vi. Barnen pratar massor om det och längtar också!
Ville bara titta in och skriva att allt är bra nu. Behovet av att skriva kommer när det är jobbigt så det är mest det som de skrivs om här ju. Tack till er som tittar in här regelbundet trots min stora brist på engagemang här!:)
nästa sak...
Nu har vi fått veta att undersökningarna ser bra ut. Dock så är hypofysen fortfarande förtjockad och vill inte gå ner till normalstorlek riktigt. Detta vet läkarna inte vad det beror på. Kan vara ärrbilning som är kvar eller så är det lite på tumören från sjukdomen som är kvar. Men dom sätter ut cellgifterna och så ska vi ha tätare undersökningar för att se hur det ser ut. Det hade ju varit så skönt att få veta att allt är normalt för en liten stund men nu är det som det är.
Alicia har ju haft klåda i hårbotten vilket inte lagt sig. Istället har det blivit värre och hon har fått utslag i ansiktet och bakom öronen som går ner i nacken. Var hos läkaren i går men blev inte mycket klokare av det. Han visste inte vad det var och tyckte vi skulle smörja..
Hon har även haft lite feber, hosta och trött. Så något är fel men hon är piggare idag så får hoppas det fortsätter så. 
Svårt att få bra bild men så har det sett ut. Wilma har klarat sig och är pigg och glad så det är skönt. Har haft de hemma i tre dagar nu och det har varit så mysigt. Lugna och fina och inte mycket bråk. Pysslat en massa så det känns som att det är saker överallt! Får se om det blir en hemmadag i morgon också. Fick veta att där går vattkoppor och när vi har mindre än 3 veckor kvar till vår resa till thailand vill jag inte riskera att dom ska smittas så får se hur vi gör med förskolan ett par veckor nu.
röntgenbesked
Alicias röntgen på höfterna var bra! Tack och lov!!
Hon kliar sig i hårbotten än trots att jag inte hittar löss och har avlusat henne så det kan de inte va. Ser små förändringar i hårbotten så får bara vänta och se vad de blir av detta men förhoppningsvis försvinner det!
Nu ska jag själv till sjukhuset och göra en uppföljning på spirometri. Hade problem med aningen och har 80% som lungkapacitet så ska kolla om det blivit bättre nu när jag fått astmamedicin.
är jag bara knäpp??
I morgon får vi besked på lungröntgen (se tidigare inlägget). I går fick Alicia prickar på händerna och hon kliar sig väldigt mycket i hårbotten. Har såklart luskammat noga men ingenting. Och då sätter tankarna igång.. prickar på huden samt klåda i hårbotten. Det känns ju igen allt för mycket. Alicias sjukdom började ju med utslag, typ som skorv, i hårbotten som hon kliade sönder så hon va helt röd och hade massa sår i huvudet. Va så hemskt att se henne så... andra gången hon fick tillbaka det började med utslag i hårbotten igen och hon kliade.. det blev mer och mer och tillslut va magkänslan rätt att sjukdomen va tillbaka.
Nu vill jag verkligen få njuta av att hon varit medicinfri i en månad men det går inte. Det är hela tiden något nytt att oro sig för. Detta tycker kanske många att jag är onödigt orolig över och läkarna kan säkert inte alls se något. Men jag ser... jag ser att huden är lite smårodnad och små små knottror och prickar. Jag kan inte sluta tänka på vad de innebär. Förhoppningsvis ingenting men fan vad orolig man kan vara. Alla säger att jag måste lära mig att hantera oron, men hur ska man göra det?? Det är det mest dyrbara jag har, mina barn! Klart som tusan jag kommer oroa ihjäl mig efter allt vi varit med om. Det sitter så inne i minnet och är inte bearbetat än... de kommer upp som en käftsmäll vid varje ny sak som kommer upp.
Jag skulle ha denna hösten till att bearbeta mina känslor och hinna samla mig lite innan det är dax för skolan. Men när nya saker kommer upp är det väldigt svårt. Jag känner att det är så mycket olika saker som ligger orörda och inte alls bearbetade.. det ligger och pyr och jag går in i min bubbla för att kunna hantera det. Det känns som att hela min kropp är på paus... den vaknar lixom inte riktigt. Va likadant första behandlingsomgången. Efter Alicia var klar med behandlingen lyckades jag komma ur bubblan lite och kroppen svarade... Jag gick ner i vikt rätt enkelt då. Nu är det så trögt... känner mig aldrig pigg längre.. alltid som en dimma omkring mig på något sätt och kroppen pausar. Den bara lägger på kilo för varje tugga jag tar oavsett vad jag äter känns det som. Nu försöker jag väcka liv i den och träna och äta rätt. Nu vill jag ur min bubbla!! Jag kan inte må såhär längre utan hoppas att det ska bli bättre snart.
Vet egentligen inte vad jag vill ha sagt med inlägget mer än att jag vill själv ha dokumenterat hur jag känner och behöver få det ur mig!
många verkar tro att oron nu lägger sig. Jag vet att jag tjatar om det men vill verkligen göra det tydligt att det är nu det börjar. Nu är det så mycket känslor så man vet varken ut eller in.. Men jag är nöjd bara ni förstår att allt inte är över och superbra än! Jag önskar att det är det men vi är inte där riktigt än...
12 november
Vi har nu fått lite mer svar och Alicia har gjort om sin lumbalpunktion. Svaret från den nya va mycket bättre och det verkar som att Alicia har haft en infektion eller något som vi har missat. Så vi behöver inte utreda det vidare så det är jätteskönt!
Vi ska tillbaka till Lund på onsdag och göra om röntgen av höften där tumören har suttit. Idag ringde jag till läkarna för att ett barn på Alicias förskola fått vattkoppor så skulle prata med dom om det. Fick då göra av läkaren som jag aldrig pratat med innan att man såg något avvikande på hennes förra röntgen och att det är därför vi måste göra om denna. Vi fick höra att hennes tarm låg i vägen och att det kunde vara gaser som gjorde att man inte kunde se något. Nu säger denna läkaren att man inte vet om det avvikande är gaser eller något annat... varför kan man bara aldrig få andas ut och känna att allt är bra. Hon slutade med medicinerna för en månad sen och vi har ännu inte fått andas ut och få svar att allt ser bra ut. Jag hoppas att denna läkaren jag pratade med nu har missuppfattat det och att det är pga tarmen vi måste göra om röntgen. Först får vi göra om Lp och söva henne igen och nu måste vi göra om röntgen. Det känns ganska tråkigt och jobbigt för henne att hon ska behöva göra allt igen. När vi är där på tisdag ska hon även göra lite andra neurologiska tester för att se hur det står till med det.
Efter att vi fick lugnande besked med hennes lumbalpunktion så bestämde vi oss för att boka en resa till thailand. Vi har pratat om detta så länge men inte vågat resa under hennes behandling. Men nu passar vi på. Så den 11 december åker vi och det ska bli så skönt!!:):):)
Jag ska försöka hålla er uppdaterade på röntgensvaret när vi vet något!:)
Färdigbehandlad...Men...
Alicia har nu avslutat sin cellgiftsbehandling! Hon har varit utan cellgifterna i två veckor nu och jag kan knappt fatta att det redan gått dessa två åren och att det är klart. Samtidigt känns det som att detta varat i evigheter! Men nu är vi här och det är såklart så skönt. Men med avslutad behandling kommer många känslor på så många olika håll. Mycket glädje och lättnad.. Men också en stor oro. Nu släpps all trygghet man har haft under behandlingen. De känslorna som man har tryckt undan under denna tid kommer ikapp och man får sakta börja släppa fram de lite. Men det är faktiskt ganska läskigt för man inser inte riktigt hur mycket som ligger och lurar under ytan.
Jag ser på Alicia och det en väldigt glad och pigg tjej. Hon är full med energi och liv och där finns inget hos henne som gör att man kan ana allt hon gått igenom om man inte känner henne. Hon kör på och är väldigt självständig. Jag är så glad att hon har kunnat utvecklas som vanligt under behandlingen och inte hamnat efter på något sätt. Detta är ju en sak som jag verkligen inte tag för givet då jag vet vilka hemska biverkningar dessa mediciner kan ge barn. Även om saker kan dyka upp flera år senare så ska jag försöka att inte oroa mig för det nu. För just nu mår hon bra!
Vi slutade med medicinerna för 2 veckor sedan och för 1 vecka sen var vi i Lund för att göra de undersökningarna man gör när man avslutar behandlingen. Hon hade en väldigt lång och tuff dag med undersökningar, sövning och allt men det gick bra. I torsdags ringde läkaren och berättade att MR på hypofysen var bra vilket var väldigt skönt. Dock så hade de gjort ett oväntat fynd av vita blodceller i ryggmärgsvätskan. De var förhöjda och det ska de ju såklart inte vara. Sänkan är också lite påverkad men inte så mycket. Så nu är ju frågan vad tusan detta är. En enkel infektion är ju vad jag hoppas på men hon har ju inte varit dålig. Nu snurrar tankarna och alla olika saker dyker upp. Jag försöker inte analysera för mycket men det är så svårt. Det kanske inte ens är en så stor sak men det hindrar inte att oron kommer direkt och den bara växer och växer. Hela tiden har jag haft en känsla av att det är för bra för att va sant att hon är klar och vi snart ska börja leva svenssonliv vi också. Sen är det väldigt jobbigt att se Alicia behöva åka ner och sövas igen och göra massa saker som hon hatar och som jag sa till henne att hon förhoppningsvis inte behöver göra igen på länge! Men i morgon bitti åker vi till Lund för ny sövning, nytt stick i ryggen och nya prover. Nu håller vi tummarna allt vi kan för att det är bra nu igen!!! Snälla låt det vara bra nu!!
Walk of hope
Tittar in lite snabbt.. insåg att jag aldrig gjorde en uppföljning på mitt förra inlägg om hostan. Minns att jag skrev det mitt i natten och va ledsen och orolig då.
Dagen efter ringde jag till Lund och pratade med vår läkare där. Hon ringde Helsingborg och två timmar senare kunde vi åka in till Hbg för en undersökning. Dom såg att hon var röd upp bakom näsan och att hon svalde mycket saliv men visste inte varför. Fick göra lungröntgen och det var ju den jag var mest orolig för. Vi fick sen åka hem och vänta på svar och prova kortison nässpray. Vi hann inte köra ut från parkeringshuset förens läkaren ringer och säger att lungröntgen såg BRA ut! Jag var så lättad!! Så skönt när läkarna hör min oro, gör något åt den och verkligen lämnar besked snabbt. Älskar när sjukvården är så bra. Önskar det kunde vara så alltid för alla...
Vi testade sprayen i en månad ca och sedan slutade hon att hosta. Satte då ut både spray och astmamedicinen och hostan har inte kommit tillbaka sedan dess. Så skönt men det är så sjukt jobbigt att varje sak hon drabbas av får mig att bli jätteorolig. Kommer man någonsin kunna hantera det?
Just nu har jag fullt upp inför min insamling till barncancerfonden. På lördag är det äntligen dax och jag har jobbat dag ut och in med detta nu ett tag. Tyvärr ser det ju ut att kunna bli regn men jag hoppas många tar sig dit ändå och njuter under tälten med oss!
Tack för att ni tittar in lite då och då trots min brist på aktivitet!♡
Hosta
Ikväll fick jag ett stort behov av att skriva av mig lite igen. Läget har varit lugnt hos oss länge. Alicia och Wilma mår bra. Alicia kämpar på med sina mediciner än men mår bra under tiden...
Men Alicia har haft hosta som kommer mer och mer. Hon har haft den länge men jag har trött att de är infektioner som avlöser varandra. Men nu sista veckorna har oron växt.. oroade mig för att de va bakterier, något som fastnat och försökte hålla oron där. Fått svar på några prover men de visade inget. Nu väntar vi på allergiprover också. Astmamedicin har hon fått men det hjälper inte.. och nu ikväll när jag skulle lägga mig så slog oron på ordentligt.. tankarna har ju funnits där men nu kan jag inte slå bort dom mer. Tänk om hennes sjukdom satt sig på lungorna!! Jag gråter o får panik, försöker att va lugn men hur är man det.. när allt tar över? Jag vet att det kan va tusen andra saker men det lugnar inte mig längre. Denna ständiga oro kommer jag alltid leva med så fort något är fel. Sjukdomen kommer alltid lura i ett hörn... i morgon bitti ska jag ringa läkaren i Lund igen och förklara hur orolig jag är och kräva en röntgen nu. Jag kan inte vänta o se mer för det blir inte bättre alls.
Det är en av de svåra sakerna med allt det här. Jag känner mig så ensam i min oro. Jag upptäcker symtomen först och observerar.. observerar varje liten sak tills jag har all fakta och sen försöker jag själv komma på vad det kan vara. Detta ofta innan jag ens nämt min oro till någon, det sker lixom omedvetet alltid. Robin och jag är helt olika där. Han behåller sitt lugn i alla situationer och tror aldrig det värsta. Känns som att jag är så orolig av mig och alltid tror det värsta.. men det gör jag nog bara när magkänslan säger mig att något är fel. Och det gör den nu!:/
Hoppas att kunna bli lite lugnare efter kontakt med läkare!
cancer eller inte
I måndagskväll var robin uppe och nattade barnen. Jag kollade på sofias änglar och jag visste att det skulle handla om en familj där två av döttrarna fått cancer. Kroppen förberedde sig för detta och tårarna började trilla direkt när det började. Jag var nog inte den enda som blev riktigt berörd av detta avsnittet. Men jag grät tillslut så mycket att jag knappt fick luft. Insåg att känslorna över Alicias sjukdom hade tagit över och allt de säger på tvn träffar en rakt i hjärtat. Även om de har en annan sjukdom och har två barn med detta så delar vi ändå oron och många upplevelser.
Man ser den lilla tjejen få sin venport på plats och jag vet inte hur många gånger Alicia suttit i mitt knä medan de sätter hennes venport på plats. Man ser henne prata om sitt supersnöre och här hemma i lådan ligger Alicias egna supersnöre... ett snöre som är allt för långt redan men ändå inte klart än på flera månader. Så jag grät massa men det var så skönt också. Det är enda gången jag reflekterar över vår situation och inser lite vad vi går igenom och över vad som kan ske i framtiden.
För ett par veckor sedan var lokaltidningen här och ville göra en uppföljning om Alicia. Jättekul att de hörde av sig och brydde sig. Under intervjun så sa journalisten "ni befinner er i en av alla föräldrars värsta mardröm, hur hanterar man det?."
Jag fick tänka till lite för det är inte så jag ser på det. Men innan vi blev inkastade i detta liv så hade jag nog kunnat se det så. Nu är jag så rädd för många fler saker och mycket hemskare saker kan ske.
Det gör dock ont i mig att vi och speciellt då Alicia ska behöva leva i denna cancervärld. Varje dag möts jag av så mycket cancerrelaterade saker så det är inte sant. På facebook, instagram, mejlen, posten, telefonsamtal, utbetalningar.. ja så mycket i vår vardag kretsar kring detta. Jag ser så många små barn kämpa mot denna hemska sjukdom varje dag!! Alla motgångar de stöter på och känslor jag känner igen mig i. Men vi får också ut mycket bra av denna värld. Nya bekantskaper, erfarenhet, en ny livssyn, glädje, resor och andra roliga aktiviteter vi kan komma iväg på med ex barncancerfonden och min stora dag.
Alicia går ju nu på underhållsbehandling, dvs cellgifter i tablettform som hon får hemma varje kväll. Hon mår bra och vi är otroligt tacksamma för att hon trots sitt låga immunförsvar klarat sig ifrån alla sjukor som går nu. Lite snuvig näsa men annars är hon frisk. Hon har fått mycket bättre aptit igen och det är så skönt att slippa behöva oroa sig över det nu. Hon är ju trött fortfarande och hennes humör har börjat svänga en del. Det är otroligt svårt att veta vad som är Alicias personlighet och vad som är biverkningar av mediciner och tröttheten. Men över lag mår hon fint.
I morgon är det dax för Lund igen och för en kontroll bara. Var 8 veckor sedan vi var där nu och det har känts som en evighet. Känns nöstan som att det gått för lång tid och jag får lite panik över att inte vara i lund oftare och bolla tankar och funderingar med Läkarna mrn samtidigt är det ju skönt att slippa vara där så ofta nu. Alicia har fått jättemycket prickar som ser ut som födelsemärken där hon haft utslag av sin sjukdom LCH innan vid troskanten så det ska vi ta upp och fråga om. Jag har räknat att där är ca 80 st "födelsemärken" och det känns ju lite väl mycket och konstigt sammanhang faktiskt.
Nu när jag skrivit mycket om vår cancervärld kanske ni tänker att "men hon har ju inte cancer". Jag vet inte ens om mitt barn har cancer eller ej om jag ska vara ärlig. I USA har det nog börjat klassas som cancer om jag inte minns helt fel nu... i Sverige vet dom inte om det är en ovanlig form av cancer eller en autoimmun sjukdom. Läkare säger olika. Försäkringen täcker det som cancer.. föräldrar till barn med LCH säger olika. Jag och robin säger olika. Jag vet inte vad som är rätt eller fel. Jag har själv aldrig sagt att mitt barn har cancer. Jag säger en sjukdom som är besläktad med cancer. Många gånger har tidningen skrivit "cancersjuka Alicia..." och jag har inte rättat detta. Jag hör mer och mer att det är en ovanlig form av cancer men jag vet inte. Och jag satt och funderade på det, om jag har så svårt för att veta hur det står till.. hur ska då ni kunna veta det. Så jag ville reda upp lite hur mina tankar kring det där går.. men jag ser det inte som fel om ni säger det ena eller andra så var inte oroliga för det!
Nu ska jag hämta upp mina små bustroll som varit på förskolan och lekt!
Jultider
Ville bara titta in och uppdatera lite. Jag är fortfarande väldigt trött och skriver därför inte så mycket här. Nu har jag varit hos läkaren och tagit prover så vi får se om där är något som förklarar tröttheten.
För övrigt är det bra med oss alla. Alicia har ju börjat på underhållsbehandling och kämpar på med det. Hon är trött men annars klarat sig bra. Nu har hon haft rejäl hosta i ett par veckor som inte vill ge med sig men mår bra annars.
Andra advent och jultiderna är ganska känslosamma för mig. Jag älskar julen verkligen och hela december månad. Men för tre år sedan fick december och jultid en annan känslosam betydelse också. Det är hela den tiden vi kämpade för att få veta vad som var fel med Alicia. Den 18:e december fick vi veta att hon hade en tumör. Massa datum nu i december som har satt sig fast i minnet och det är svårt att inte tänka på alla stunder,undersökningar, besked och annat jobbigt som hände för 3 år sedan. Ver att vi fick permission o kom hem kl 23 på lillejulafton. Så som sagt så är det så blandade känslor hela december men vi försöker att mest njuta av myset som december innebär..
God Jul på er♡
Trött och ännu mer trött
Just nu är jag inne i en väldigt trött fas. Allt tar energi.. även sådant som är jättekul. Jag är väldigt trött efter en intensiv dag. Så har jag ett stort behov att att ligga i soffan dagen efter och ibland ett par dagar. Jag vill göra saker men kroppen skriker att den inte orkar.
Jag har gått upp så mycket i vikt och känner mig så obekväm i min kropp nu. Tänker hela tiden att jag ska ta tag i detta men det finns ju ingen ork. Men ja bara måste alltså. Måste även ta mig tid för ett läkarbesök o träffa psykolog. Ja måste men orkar inte!!!
Upp och ner
Crp hade stigit från igår och hennes vita hade minskat så vi tar om proverna i morgon och hoppas det ser bättre ut. Idag har hon dock påbörjat kortisonbehandlingen och de höjer hennes värden så svaren blir inte riktigt trovärdiga. Hon är i alla fall feberfri och piggare idag så det är vi glada för.
Wilma fick sitt kalas för familjen men alicia fick va hos mamma och mysa istället. Känns konstigt att ha kalas utan alicia och wilma var väldigt ledsen över detta. Vi pratade med dom och tror att båda tyckte det var okej sen.
Nu behöver min hjärna vila lite känner jag.. känns som tusen saker snurrae runt i den och det blir aldrig en paus.
Kalas o feber
Det är mest när känslorna tar över för mycket som jag får ett behov av att skriva av mig. Eftersom att jag inte går till någon och pratar så kan jag känna ett stort behov av att få ur mig jobbiga händelser och känslor ibland. Ofta trycks dessa bort men ibland går det inte mer.
Wilma fyllde 3 år i måndags. Hon har verkligen längtat länge på denna dagen och hon var så nöjd med sin dag! Kalasen skulle dock va i helgen så hon har fått vänta lite på det. Men hon har tjatat hwla veckan. I dag var det dax för kalas med några av våra vänner och sen familjerna i morgon.
45 min innan gästerna skulle komma på brunch i förmiddags så tycker ja att Alicia känns varm. Hade rätt o tempen var runt 38.5. Valde att avvakta lite då vi tog prover igår och de såg bra ut då så ja visste att hon inte var neutropen just nu. Fick fixat klart till kalaset med fick dra ner på det lite och väldigt många saker glömdes bort att serveras och pyntas med. Tempen steg o alicia va hängig. Låg i soffan och var så trött. Vi fick helt enkelt åka in.
Tog nya prover och de såg okej ut. Förhöjt crp bara. Fick komma hem och i morgon ska läkaren från lund ringa så får vi se hue vi ska göra med behandlingen i veckan. Hon ska till lund på tisdag och i morgon skulle vi börja kortisonbehandlingen inför detta. Men vi får se hur dom tänker nu. Det är ju hennes sista omgång nu så det är typiskt att hon ska behöva bli dålig nu.
O min lilla Wilma.. jag får så dåligt samvete över att hon ofta hamnar i kläm. Jag försöker att hon inte ska göra det men det är ju inte så konstigt om alicia får mer uppmärksamhet bpde av oss o omgivningen. Men idag var det tufft. Jag var så rädd för och behöva ställa in kalaset. Men våra fina vänner kom och gjorde hennes dag så den blev toppen. Det betyder så mycket för oss! Hon var jättenöjd. Hon va dock lite sur att hon inte fick en Mimmi tårta men det lyckas jag nog ordna till i morgon är mina planer.
Nu ligger vi nerbäddade i sängen med lisan mellan oss så jag kan ha lite koll på henne inatt. Hoppas så att febern försvinner nu.
Nästa vecka har jag väldigt mycket att ordna med inför Walk of Hope så hoppas det ska finnas tid till det nu!!
Tack för att du läste!!
Hemsk mardröm
Igår var robin iväg på svensexa.. på kvällen var Emma här en sväng och åt middag. Ja och tjejerna kollade lite film sen o dom somna gott i soffan. Sen kröp jag upp i sängen o la mig runt 23. Jag kom in på en sida om en tjej på ca 4 som gick bort i cancer nyligen. Hade följt dom en liten stund och detta berörde mig otroligt mycket. Nu hade dom haft begravning och jag såg bild på den lilla kistan... blev tårögd och orkade inte läsa mer så jag la mig o försökte somna då jag var väldigt trött. Kunde inte somna på en timme.. låg o tänkte på allt möjligt och hade nog svårt o koppla av. Ja är ganska mörkrädd och inte van vid att sova utan Robin hemma. Tillslut lyckades jag slumra till.. vakna strax senare av att wilma låg i mim säng o robin kom hem. Somna om igen och sen en knapp timme senare ligger jag och storgråter i sömnen. Jag märker hur jag gråter men kan inte riktigt vakna ur drömmen helt.. ja drömmer om den lilla kistan. Ja drömmer om att det var Alicia som hade gått bort, att det va hon som låg i kistan och att hennes hjärta inte slog mer. Jag hade sån panik i drömmen och fick knappt luft.. kan knappt skriva det här ens. Jag fortsatte att gråta rejält och inser att det bara var en dröm... gråten släpper inte och jag kunde inte släppa tanken på att för mig var detta en dröm. En fruktansvärd dröm som kag säkert kommer minnas i hela mitt liv.. men för den andra tjejens föräldrar och många andra föräldrar vaknar dom aldrig ur sin mardröm. Den fortsätter när dom vaknar och det gör så ont i mig..
Jag fick sätta mig upp och robin vakna för att jag grät så mycket. Han höll om mig hårt o länge och tillslut lyckades jag lugna mig. Men jag fick riktig panik och gick såklart in och kolla till Alicia. Det var så skönt att se henne ligga i sin säng och sova gott. De va så skönt och se henne andas. Wilma kunde ja njuta av att ha i sängen o höra hennes andetag. Jag tackade gud för att mina barn lever!
Det tog lång tid innan jag kunde somna om och det blev inte mycket sömn inatt men det gör inte så mycket. Nu sitter kag i soffan med tjejerna vid mim sida och ser tv. Älskar så att höra dom prata, leka, busa o även bråka!
Tack Gud för att mina tjejer får vara hos mig, ja tänker så på dom som inte har det så!♡♡♡
