Men det är svårt att andas ut. Vågar jag. Jag försöker allt jag kan och jag försöker verkligen njuta av dessa bra beskeden. Väldigt svårt att gå från att vara säker på att hon har diabetes till att hon inte har det nästa dag. 

Många känslor kom upp till ytan igen när man blir inlagd på samma avdelning där man upptäckte tumören. Gå förbi rummen där man satt och väntade i timmar, rummet där vi fick beskedet, rummet där vi fick ligga när Alicia kom till avdelningen igen. Träffa personal som kom ihåg oss från den dagen. Saker jag inte alls bearbetat färdigt. Känslorna från den dagen är så otroligt laddade så det är tufft att vara där. Att ligga och gosa med alicia i sjukhussängen och känna att hon luktar sjukhus. Bli väckt flera gånger för att dom ska ta prover, trösta Alicia och lugna henne, få henne att somna om och sedan själv försöka somna om innan dom kommer igen. Ja ni förstår.. nu var det bara ett dygn vi låg inne men det drar med sig otroligt mycket av vad vi gått igenom. Jag insåg att jag har en hel del kvar att bearbeta och prata igenom . 

Men tro mig, jag är glad och lättat! Jag vet hur jag ska njuta av det jag har. Skulle hon få en diabetes diagnos så hanterar vi det då. Hon är rätt person att klara det, hon verkar fixa det mesta. Min lilla minimänniska, så mycket hon får vara med om och så stark hon är! Jag har mycket att lära av henne.