Alicia har nu avslutat sin cellgiftsbehandling! Hon har varit utan cellgifterna i två veckor nu och jag kan knappt fatta att det redan gått dessa två åren och att det är klart. Samtidigt känns det som att detta varat i evigheter! Men nu är vi här och det är såklart så skönt. Men med avslutad behandling kommer många känslor på så många olika håll. Mycket glädje och lättnad.. Men också en stor oro. Nu släpps all trygghet man har haft under behandlingen. De känslorna som man har tryckt undan under denna tid kommer ikapp och man får sakta börja släppa fram de lite. Men det är faktiskt ganska läskigt för man inser inte riktigt hur mycket som ligger och lurar under ytan. 

 

Jag ser på Alicia och det en väldigt glad och pigg tjej. Hon är full med energi och liv och där finns inget hos henne som gör att man kan ana allt hon gått igenom om man inte känner henne. Hon kör på och är väldigt självständig. Jag är så glad att hon har kunnat utvecklas som vanligt under behandlingen och inte hamnat efter på något sätt. Detta är ju en sak som jag verkligen inte tag för givet då jag vet vilka hemska biverkningar dessa mediciner kan ge barn. Även om saker kan dyka upp flera år senare så ska jag försöka att inte oroa mig för det nu. För just nu mår hon bra! 

 

Vi slutade med medicinerna för 2 veckor sedan och för 1 vecka sen var vi i Lund för att göra de undersökningarna man gör när man avslutar behandlingen. Hon hade en väldigt lång och tuff dag med undersökningar, sövning och allt men det gick bra. I torsdags ringde läkaren och berättade att MR på hypofysen var bra vilket var väldigt skönt.  Dock så hade de gjort ett oväntat fynd av vita blodceller i ryggmärgsvätskan. De var förhöjda och det ska de ju såklart inte vara. Sänkan är också lite påverkad men inte så mycket. Så nu är ju frågan vad tusan detta är. En enkel infektion är ju vad jag hoppas på men hon har ju inte varit dålig. Nu snurrar tankarna och alla olika saker dyker upp. Jag försöker inte analysera för mycket men det är så svårt. Det kanske inte ens är en så stor sak men det hindrar inte att oron kommer direkt och den bara växer och växer. Hela tiden har jag haft en känsla av att det är för bra för att va sant att hon är klar och vi snart ska börja leva svenssonliv vi också. Sen är det väldigt jobbigt att se Alicia behöva åka ner och sövas igen och göra massa saker som hon hatar och som jag sa till henne att hon förhoppningsvis inte behöver göra igen på länge! Men i morgon bitti åker vi till Lund för ny sövning, nytt stick i ryggen och nya prover. Nu håller vi tummarna allt vi kan för att det är bra nu igen!!! Snälla låt det vara bra nu!!