Men så börjar mina tankar flyga iväg. Är det normalt att kräka vartannat dygn vid tre tillfällen? Hon har senaste tiden kommit och sagt att hon har ont i magen och så håller hon sig för magen en liten stund men så blir det oftast bra igen. Nu när dessa konstiga kräkningarna kom så kan jag inte låta bli att oroa mig för att det är något annat. Jag försöker vara förnuftig men ångest slår på och jag vet inte hur jag ska göra. Ska jag ringa Lund och berätta. Då får vi åka ner och de kommer säkert ta prover och undersökningar. Hittar dom inget på första så kanske ännu mer undersökningar.. och jag vet hur jobbig den processen är. Oron för att hitta något och hur fruktansvärt det är att tvinga henne att göra dessa undersökningar eller prover. Så därför vill jag inte bara ringa ner utan att ha lite mer kött på benen. Så nu ska jag avvakta lite, registrera olika saker och sen vet jag vad jag ska säga om jag ringer. Eller så har jag blivit lugnare tills dess. Men det är så fruktansvärt svårt att veta om det är jag som spårar iväg och är känslomässigt labil och därför inte tänker klart och oroar mig mer än vad jag bör. Jag är så rädd för att missa symtom som kan vara tecken på återfall. Robin är så mycket lugnare än mig och tänker inte alls som jag. Han tror alltid att allt är bra och ibland är det väldigt skönt att ha någon som lugnar mig lite och får ner mig på jorden. Men jag känner att det hänger på mig att upptäcka symtom och saker som är annorlunda och det tar mycket energi att försöka registrera allt sådant utan att oroa sig, det går inte helt enkelt! 

Dom säger åt mig att jag ska stoppa tankarna när dom börjar dra iväg men hur lätt är det?

Sen har jag min andra lilla tokstolle. Hon har ju varit rosslig i bröstet i flera månader nu. Fick inhalation men hon rosslar fortfarande mycket. Nästa vecka ska vi på återbesök med henne och då skulle vi se om vi skulle gå vidare med utredningar. Snälla låt inhalationen börja verka nu sista veckan!! 

Så ja hur gör man? Har ni några bra tips för hur man slutar vara så orolig! Tror alla föräldrar är det men jag oroar mig för så jobbiga saker:/ 

Nu måste jag avsluta detta inlägg med en rolig sak också. Lilla Alicia har börjat lära sig cykla utan stödhjul. Hon är så grymt duktig och jag blir så stolt. 3 år och 5 månader gammal. Det är en bit kvar men hon kan cykla många meter innan hon själv stannar. Hon ska bara öva sig på att komcentrera sig lite mer. Tycker det är imponerande med tanke på vad hon gått igenom och att hon har mycket sämre reflexer i benen än normalt att hon nu kan cykla och sätta ner fötterna och stanna själv. Det trodde jag inte för 6 månader sedan.