På måndag har vi fått tid till röntgen. Har inte reflekterat så mycket över det men nu kommer känslorna och tankarna ikapp lite. Jag antar och hoppas så mycket att det ska läka som man förväntar sig... men tänk om det inte är så! Det är ju ingen självklarhet. Och även om allt ser bra ut så gör det mig nervös. I nästa vecka kan vi få samtalet där någon säger att det ser bra ut och behandlingen sätts ut. Det bästa man kan få höra verkligen, men sen då? Sen ska hon följas upp var tredje månad med röntgen men annars ingenting. Annars kan vi leva på som vanligt igen och behöver inte oroa oss för de saker som vi gör nu. Men vårt liv kommer aldrig bli som vanligt igen! Vi har gått igenom detta nu och det har satt sina spår i oss alla på olika sätt. Jag måste lära mig att leva med ständig oro.. jag är ständigt orolig nu och jag kan bara tänka mig hur det kommer vara sen när hon inte får behandling och det inte finns något som hämmar cellerna att dela sig fel! Det kan ju dyka upp varsomhelst, närsomhelst. Eller aldrig. Jag vet.. jag ska leva i nuet, ta varje dag som den kommer, njuta medan barnen mår bra, inte tänka framåt. Jag försöker verkligen men jag är ingen robot som kan styra sina känslor och tankar. Jag är JÄTTEOROLIG och kommer för alltid att vara det! Jag kommer aldrig mer vara en person som tänker "det händer inte mig".. för jag har nu upplevt att det gör det. Alicia var en av tio ca som drabbades det året av denna ovanliga sjukdom! Så allt kan hända.