Ändå sitter jag här med en fruktansvärd ilska i hela kroppen. Jag vill slå sönder något, jag vill skrika och svära! Det är väll detta som kallas att bryta ihop kanske. En liten sak fick bägaren att rinna över. Måste hålla mig undan från Robin så jag inte säger något jag inte menar egentligen för han får just nu ta all skit. Vi bråkar aldrig men idag är det nära. 

Jag är så sur på att alla andras liv fortsätter som vanligt. Jag sitter fast här hemma och vågar inte hitta på saker på dagarna. Gör jag det så är det planering som gäller och att försöka göra det när det passar bäst i behandlingen och hur mycket folk det är på stället vi ska till. Det går aldrig att vara spontan och bara åka känns det som. Jag har inte trott att det påverkar mig så mycket mer just idag är jag så less på att ha det så! Att vara låst hemma och seriöst så är de roligaste familjeutflykten vi gör till sjukhuset. Nästan enda gången vi kommer iväg alla utan att tänka på smitta och risker är då. Och hur jävla kul är det att åka till lund för att se sitt barn få insprutningjdjd (är något fel på Mob så kan inte radera ordet) insprutat cellgifter.. är det verkligen en så mysig utflykt.. 

just idag är jag bitter.. jag kan va glad om jag lyckas få städa lite eller något.. måste snart ta på mig mitt dagliga leende och låtsats att allt är bra igen.  Men det är det ta mig fan inte!!!Ursäkta mitt språk men det går som sagt inte att radera orden som kommer ut när jag skriver! (Kanske ett tecken att det behöver få komma ut ibland?)

Så hur gör jag nu då? Hur ska jag kunna gå in och va glad mot barnen och orka resten av dagen? Får bita ihop, tror jag är van vid det nu föritden..