lördag
Hej!
Känner bara att jag måste skriva att din blogg verkligen berör mig. Ert liv är en berg och dalbana, inte så konstigt att psyket inte hinner med i alla dessa kast mellan hopp och förtvivlan. När man är mitt uppe i allt det här är det ju bara att bita ihop och köra på så gott man kan. Att leva med denna ständiga oro tär på allt: en själv, förhållandet etc. Förstår att du är glad och djupt tacksam för dina barn, fortsätt att glädjas åt alla små framsteg och när allt känns "bra". Det är i dessa stunder du har en chans att hämta förnyad kraft. Det är bra att du har ett socialt nätverk. Jag tror alla förstår att du inte måste vara "duktiga Annika" hela tiden. Ta vara på dina nära och kära.
Genom att läsa din blogg har du fått mig att ta tag i det här att bli månadsgivare. Det känns så bra att kunna hjälpa HELA familjen. Tack för pushen.
Bra att du propagerar för att fler ska bli blodgivare. Vi behöver många fler som ställer upp. Det värmer så när man får sitt SMS:" Nu har vi använt ditt blod"
Din blogg påminner oss om att vi inte alltid bara ska ta HÄLSA för givet.
VI, är så oerhört tacksamma för att vi har fått våra små barnbarn: Phoenix och Memphis . Det gäller att uppskatta det man har och inte alltid "gräma sig över" det man inte har fått.
Ha det. Många kramar/ Vibeke
