Idag för ett år sedan kom vi ner till Lund och barnonkologen. Jag trodde aldrig att jag skulle sätta min fot på en sådan avdelning sålänge det inte var i utbildningssyfte. Men så stor vi där, ledsna och förvirrade i korridoren med vår packning och visste inte riktigt var vi skulle bli av. Barnen lekte i korridoren och jag såg bara dessa sjuka barn. Barn utan hår pga cytostatika. Barn med cancer! Det var så jobbigt att se och jag fick kämpa så för att inte bryta ihop där och då. Men jag märkte ganska snabbt att många av barnen hade ett leende på läpparna och verkade må ganska bra trots allt! Det hjälpte. En sköterska kom och visade oss till vårat rum och berättade att det var där vi skulle bo ett tag. Dom berättade massa saker och långt ifrån allt gick in. En väldigt bra läkare kom och hälsade oss välkomna och berättade allt dom visste då. Det var första gången jag kände att vi fick information om vad som hände och hur det stod till. De tre dagarna vi var hemma var så hemska. Inget stöd från något håll och ingen information mer än att hon hade en ganska stor tumör i höften. Så det var som en lättnad på något sjukt vis att komma dit och äntligen få hjälp. Vi hade ju i alla fall fått svar på varför hon hade så ont och jag var så glad att jag hade stått på mig mot de andra läkarna. 

Nu väntade vi bara på att Alicia skulle göra biopsi, sätta in sin port-a-cat och ta benmärgsprov dagen efter... 

Idag sitter vi hemma och har det "bra". Släkten har varit här och vi försöker ta det lugnt och njuta av julen och hoppas på att vi får vara friska och hemma i år! Vi har klätt granen idag och det tyckte Alicia var toppen! 

Mitt kusinbarn var här idag och tjejerna älskade honom! Min Eddie säger Alicia nu när hon pratar om honom!♡