18 december 2015... 1 år senare
Så har det gått ett år. Idag är dagen som vårt liv vändes upp och ner och förändrades väldigt mycket. Vid denna tiden var vi på sjukhuset och jag minns inte exakt vad klockan var men vi förberedde nog Alicia inför sövningen för MR eller så hade hon redan sövts. Vi var i alla fall ovetandes om vilket besked vi skulle få några timmar senare. Vi diskuterade dagen innan om Robin skulle ta ledigt och följa med eller ej men eftersom vi antagligen inte skulle få något svar den dagen så följde mamma med och skulle hjälpa mig med wilma. Ångrar så idag att Robin inte följde med men det var skönt att mamma var med. Vi skulle ju bara in ett par timmar och sedan få komma hem. Och det fick vi.. sönderslitna och söndergråtna, alla möjliga känslor som bara slog emot en och blev till chock.
Vi satt och väntade i nästan 2.5 timme innan sköterskan kom och sa att Alicia nu var på väg till uppvaket och att jag snart skulle få träffa henne. Läkaren ville bara prata lite innan jag skulle få komma ner. En sådan lättnad jag kände när hon sa att jag snart skulle få krama om min lilla tjej! Hade ingen tanke på att dom visste vad som orsakade all smärta redan. Trodde bara läkaren skulle berätta vad dom gjort eller något och att hon skulle höra av sig när hon sett bilderna.
Så vi gick in och satte oss i rummet, jag och mamma bredvid varandra med läkaren mitt emot oss. Hon berättar att Alicia är färdig och att det tog längre tid än dom räknat med. Hon säger "vi hittade ingen infektion i höften..." (vad bra sa jag)... "Men vi hittade något som ser ut som en tumör". Jag trodde på något sätt att hon skojade och va tvungen att försäkra mig om vad hon verkligen sa. Jag grät och jag var så arg. Jag ville bara smälla till läkaren! Och framför allt ville jag bara få krama om Alicia och låtsas att allt var bra.
Vi fick komma till uppvaket och Alicia hade börjat vakna och var ledsen och ville ha sin napp. Hon fick den och jag fick krypa upp i sängen och hålla om henne. Tårarna rann konstant och tankarna for iväg på framtiden. Vad skulle hända nu? Kommer hon att överleva? Ja tusen tankar och det gick inte att fokusera på något. Jag var så fruktansvärt rädd för att förlora henne och för första gången på riktigt så var jag rädd att hon skulle dö. Det kändes så orättvist att min lilla och oskyldiga tjej skulle drabbas av detta!
Innan jag fick träffa Alicia ringde jag Robin och berättade vad läkaren sagt. Han var på väg hem från jobb i Båstad och fick detta hemska besked i bilen. Jag kan inte föreställa mig hur det var för honom att få ett sådant samtal i bilen om sin dotter. Han åkte hem snabbt och Denise hämtade honom och åkte in till oss. När vi rullades upp från uppvaket och in i rummet så satt Robin och Denise där och vi bara kramade om varandra och grät! Läkaren kom in snabbt och pratade lite mer och sa att vi kunde åka hem om vi ville i väntan på att en onkolog från Lund skulle ringa oss. När Alicia hade piggnat till så valde vi att åka hem.
Mycket mer minns jag inte sen från den kvällen.
Detta är känslor som jag knappt har pratat om sedan dess. Ingen vill höra om mina rädslor för att hon ska dö, och det förstår jag för det är fruktansvärt jobbigt att prata om och lyssna på. Så jag har hållit inne det och pratar om det positiva för det är lättare för alla. Men så kommer årsdagen och det kommer ikapp mig, känslorna kommer tillbaka lite som har legat och gömt sig. Men nu får jag hjälp att prata om detta och jag har kunnat skriva allt detta utan att börja gråta, det var omöjligt innan.
1 år senare ser jag mycket ljusare på framtiden. Jag vågar hoppas och tänka framåt även om det är med stor skräck. Jag har lärt mig att jag har en väldigt stark och tuff tjej. Hon har faktiskt gått igenom allt detta så länge nu. Hon har alltid legat ganska bra i sina värden, trots olika infektioner har hon alltid varit stark och vi har lyckats slippa vara inlagda. Tror inte att allt för många som går på cellgifter har sådan tur. Hon är min stora idol och jag blir så otroligt stolt över henne.
Idag är det en bättre 18 december. Vi har varit med min familj, underbara Malin kom och gjorde oss sällskap några timmar och snart ska vi iväg till svärmor på kalas då hon fyller år!;) barnen mår bra och vi får vara hemma, det är jag otroligt tacksam för♡ stort tack till alla er som genom året funnits där för oss på så många olika sätt!
Kommentarer
Sofia Mackintosh
Massor med kärlek till er! Vad skönt att du får hjälp att bearbeta alla dessa känslor. Det är klart det är inte kul att tänka på döden men jag tror det är väldigt naturliga tankar du hade och du har all rätt till att känna och tänka precis som du gör.
Stora kramar från oss
Både du o Robin är underbara föräldrar man måste få känna som du gjort o gör .Ibland måste få släppa ut vad man känner. kramar Karin
Trackback
