1 år tillbaka
Julen närmar sig och det är med så blandade känslor. För 1 år sedan hade vi det riktigt jobbigt... Alicia hade så ont och vi hade ingen aning om var eller varför hon hade så ont. Hon skrek dag som natt. Jag fick inte röra henne, inte ta på skor, byta blöja eller bära henne. Allt gjorde ont och jag minns hur frusterad jag blev av att inte veta varför hon var så ledsen. Samtidigt hade jag lilla Wilma att ta hand om och hon var ju bara 3 månader då. För ett år sedan hade Alicia gjort flera röntgen och ultraljud men de hittade inget så vi blev inlagda i Helsingborg för övervakning så de skulle kunna se hur hon rörde sig och mådde. Jag hade börjat att bli riktigt orolig och ställde frågan om det kunde vara en tumör till läkaren. "Nej" var svaret jag fick och att jag absolut inte skulle oroa mig för det. Dom letade efter en infektion så de kunde påbörja behandling för det var svaret jag fick. Jag blev så lugn i kroppen och försökte släppa de tankarna. Man litar ju faktiskt på läkarna och efter de orden så var jag också säker på att det var en infektion i höften bara! Man bokade en MR en vecka senare,18 december, och vi fick åka hem och vänta på den. Ja ni förstår ju själva kanske hur det känns att tänka tillbaka på detta... jag är så glad att jag litade på min känsla och att något var fel och stod på mig så vi fick en MR.. för en vecka senare stod samma läkare och sa till mig "vi har hittat en tumör"... den dagen kommer jag skriva mer om senare!
Jag märker att jag mår sämre nu.. mycket är jobbigt och jag är nära till gråt ofta men släpper aldrig ut det. Den tiden för ett år sedan var så jobbig och gick så snabbt. Allt hände så intensivt och man hade aldrig tid att landa och känna efter. Jag var i chock och känslorna fick aldrig komma ikapp. Detta märker jag nu så varje dag påminns om hur vi hade det för ett år sedan. Jag hade ingen aning om vad vi hade framför oss och nu är Alicia snart klar med sin behandling. Men jag måste bearbeta dessa känslorna för de var så jobbigt och de äter upp mig inifrån. Jag var på samtak i måndags och ska äntligen få hjälp att bearbeta detta. Hon jag träffade var jättebra och märkte direkt vad vi behövde prata mer om. På tisdag ska jag dit igen och vi ska prata mycket mer om den första tiden och dagen jag fick det hemska beskedet. Detta är något jag nästan aldrig pratat om, dels för att folk är otroligt rädda för att fråga och dels för att jag vet att andra också blir ledsna. Folk är rädda för att jag ska bli ledsen och bryta ihop om de frågar något som kanske är jobbigt. Men vet ni.. fråga på!! Blir jag ledsen så låt mig va ledsen, blir ni ledsna så är det helt okej! Ni visar att ni bryr er och ni ger mig en chans att bearbeta och få prata om detta. Jag vet att många säkert har 1000 frågor och fråga på. Det gör inget om jag börjar gråta även om jag tror att jag inte kommer göra det. Och jag förstår att det är svårt att veta vad man vågar fråga om för det är en jobbig situation, men fråga hellre än att gå och undra!
Jag fick även hjälp med hur vi ska kunna hjälpa Alicia att bearbeta sina känslor och prata kring det. Hon är för liten för att sätta ord på sina egna känslor men förstår mycket av vad som händer. Så med hjälp av figurer och dockor ska vi leka mycket och prata om hur dockan känner, för på så sätt berättar hon indirekt sina egna känslor. Känns jätteskönt att äntligen få hjälp med allt detta!
Wilma sover och jag tror jag ska kolla gamla bilder och låta tårarna få rinna en stund.
Ett år sedan jag la upp denna bild på instagram
Kommentarer
[email protected]
Svårt att sätta sej in i din o familjens känslor.
Detta kunde ju vara ett av våra barnbarn.
Hoppas du vet att vi tänker på dej.
Sofia Mackintosh
Så bra att du får gå och prata ut. Det kan verkligen göra en stor skillnad. Kan inte fatta att det gått ett år. Kramar
Trackback
