Det här med förlossningen har jag börjat fundera på en del.. Jag har så konstiga känslor över min förlossning, kände mig lite lurad på den. Den förlossningen jag hade sett framför mig fick jag inte alls. Och klart blir det aldrig som man tänkt sig men allt gick så fort för min del. Det enda kravet jag hade var att jag skulle få reda på allt, ville bli uppdaterad om exakt vilket skede jag befann mig i. Att då gå från att få information att man va öppen tre centimeter till att vara fullt öppen blir som en stor chock. Vi var inte alls beredda på detta. Att inse att man inte hunnit reflektera över att vi skulle få en bebis just då, inte hinna ta en enda bild, inget bad, ingen smärtlindring...Bara en panikkänsla av att inte ha någon koll. Samtidigt är man lyckligast i världen och så tacksam över att ha älsklingen vid sin sida!

När man ligger och har denna smärtan är det enda man tänker på att man snart ska få träffa denna lilla varelse som har legat och sparkat i magen i flera månader... Vad ska det bli och hur kommer han/hon se ut? Och känslan när man fick träffa henne var den bästa i världen!! Så jäkla häftigt hur lycklig man kan vara! Men det där om att all smärta släpper va inte sant för min del! Jag hade fortfarande ont men det va ju inget man brydde sig om direkt. Man stängde av och bara log och tittade på sin lilla bebis!

Jag minns när vi morgonen efter satt och åt frukost tillsammans och pratade lite om förlossningen och om smärtan. Jag rös i hela kroppen när jag tänkte på detta.. Så fruktansvärt ont jag hade haft. Idag ser jag fram emot att föda barn igen, tycker inte att det va så farligt! Det är helt sjukt att kroppen fungerar så, att man verkligen glömmer hur ont det gjorde. Idag kan jag sitta och säga att det va inte så farligt! Hade jag hört mig själv den morgonen när vi åt frukost hade jag inte trott jag va klok! Klart som fan det gjorde ont!!
Nu har en del som man vet vilka det är fått barn eller ska ha barn snart och jag kan känna mig lite avundsjuk på detta, att dom ska få vara med om en förlossning! Jag vill också, men samtidigt inte. I bakhuvudet vet jag hur ont det gjorde, men det va så häftigt, roligt, mysigt och det bästa man kan vara med om.
Jag har ingen stark längtan efter att vara gravid igen, inte heller efter ett barn till än. Jag är så nöjd och njuter så av att få vara med Alicia och bara mysa med henne. Men just förlossningen saknar jag, sjukt va? Men vilken tur att jag känner så för då blir det ju förhoppningsvis syskon till Alicia i alla fall!
Tänkte mest att det kunde va kul att skriva av sig om detta och gå tillbaka sen och se hur man kände nu, snart fem månader efter att man fött barn. Jag är så glad att jag utan smärtlindring ändå kan känna så här. Hoppas det håller i sig och att jag får en lika bra förlossning nästa gång även om den gärna får innehålla lite pauser mellan värkarna och ta lite längre tid så man hänger med:)

Tänk att det är snart fem månader sedan du kom till oss snäckan, fem månader sedan du låg i min famn för första gången och jag och Robin blev världens stoltaste föräldrar!!