I lördags kom vi hem efter en veckas semster i Sälen. Har varit där uppe med min familj och haft det jättebra! Tjejerna har fått åka en del skidor och det blev en ganska intensiv vecka. Dagarna springer förbi och dom var helt slut på kvällarna. Alicia har gått i skidskola och lärt sig åka själv. Vi funderade länge på om hon skulle gå det eller ej men vi trodde hon skulle uppskatta det. Och det gjorde hon verkligen. När hon åkte med oss skulle selen absolut vara på och hon hade ett väldigt humör när orken inte riktigt var där. Men på skidskolan bet hon ihop och gjorde som skidläraren sa. Hon fick bra kontroll på att bromsa och lärde sig att bromsa i branta backar också så det känns skönt hon lärde sig det. Svänga fixar hon också men hon litar inte riktigt på sig själv alltid. Men vi tog sittliften upp och åkte de stora backarna ner vilket hon klarade själv utan selen så det var jättekul att hon ville och orkade.
Wilma åkte bra i början med sele och lite själv men kom ju på att om vi håller i henne så kunde vi pka snabbare och det var det enda hon ville de sista dagarna. Åka snabbt som bara den. Har varit så skönt att komma iväg lite tillsammans och faktiskt kunna glömma Alicias sjukdom lite. Vi åkte och badade och jag reflekterade inte över infektionsrisken ens. Var på kvällsshow med middag och underhållning och barnen sprang iväg till en lekhörna med massa andra barn. Tog ett tag innan jag kom på att det kanske inte var så bra för Alicia pga infektionsrisk men vi lät henne leka. Hemma tänker jag ständigt på smittrisker och hon får inte göra vissa saker. Jag överväger noga för och nackdelar och risker. Det var så skönt att bara släppa de tankarna lite grann. Vi sköt dessutom upp hennes behandling en vecka så hon fick en vecka extra till att återhämta sig. Dagen efter vi kom hem var hon helt slut dock. Blev inte mycket gjort den dagen och veckans alla aktiviteter kom nog ikapp lite.
I morgon är det dax för behandling igen. Hon ska dessutom göra MR röntgen av hjärnan för att se hur det ser ut nu. Detta är första röntgen vi gör sedan hon startade behandlingen denna omgång så ska bli spännande att se om hon svarar bra på behandlingen. Det är ju inget vi kan se på henne så vi har verkligen ingen aning. Svaret på undersökningen avgör hur hennes behandlingsplan kommer se ut det närmsta 1.5 året. Så nu kommer tankar och känslor ikapp lite igen. Bara att hon ska sövas är jobbigt men det innebär så mycket mer. Tänk om hon inte svarat bra på behandlingen... men vi är faktiskt mest hoppfulla och tror att det kommer se bra ut. Vi måste tro på det.
Vi ska vara där nere redan halv 8 på morgonen. Wilma kommer få va på förskolan redan halv sju, aldrig behövt lämna henne så tidigt innan. Men hon tycker nog det ska bli mysigt att få äta frukost där.
Robin fyller även år i morgon.. vilken födelsedag han får.
